Idag för tio år sedan var familjen Ingvarsson i ett litet kasoartat läge. Morfar hade inte lång tid kvar men vi befann oss tjugo mil ifrån honom, i Pukavik. Mamma i bilen och jag förberedde att åka till Kristianstad med ett par kompisar till familjen. Mamma hann inte halvvägs hem förrän morfar hade bestämt sig för att somna in. Inte kan jag för mig vildaste fantasi tänka mig att jag, på dagen tio år senare skulle sitta i slutfasen av min högskoletid. Tio år är en lång tid, samtisigt som det har gått väldigt snabbt. Jag märker att alla minnen för den dagen inte längre finns med, även om det i stora drag ligger där inne någonstans.