Nej, jag är minus noll procent preggo men ändå så är det väldigt mycket känslor. Vad gör man åt alla dessa känslor som bara vill ut?! De gångerna då livet håller på att ändras så blir jag skräckslagen och låter dessa känslor gå ut över de personer som betyder mest. Sjukt taskigt och jag har blivit mer medveten om det så jag försöker att få ut dom på annat sätt. Tårar löser inte speciellt mycket. Lite kan det lösa ibland faktiskt. Nu är det en sådan situation som råder hos fröken Ingvarsson. Ena foten i studievärlden och andra i den så kallade vuxenvärlden. Herremingud, snart är tryggheten slut och nu är det verkligen dags att stå på sina egna ben och bevisa för omvärlden att jag är ganska bra på en del saker. Jag är så otroligt trött på att vara student med allt vad det innebär, stress, nervöst, skrivkramp, alltid något som borde och ska göras - och så vidare. Så det ska bli skönt att förhoppningsvis inte ha samma press längre. 

 

Men nu borde jag verkligen ta tag i det hela. Jag kan inte fortsätta vara lipen nummer ett. Även om det är den roll jag har fått ifrån min kära familj, och det lär knappast gå att sudda ut...Och för att förtydliga handlar det nog inte bara om jobb elelr ej utan vad som mer kommer att hända, hur min vardag kommer att se ut och så vidare. Det kommer bli en ny vardag vare sig jag vill eller ej, och den kommer bli bra eftersom jag kommer att göra den bra. Men en liten ytterpytte liten känsla mer oro ligger där ändå och gror. Det värsta är om jag ska sumera det hela är att jag nog inte kan sätta finger på vad det är frågan omm egentligen. En positiv sak är väl att jag är medveten att det är något. Men det borde väl vara kungligt att ta reda på vad känslorna kommer ifrån. Mitt mission...