Idag är det ett år sedan min farfar gav upp och lämnade oss. Ett år det går ganska fort. Eller? Har det gått fort eller gör det ganska ont fortfarande? Jag tror att det inte bara är farfar det handlar om utan vad som skett annars i familjen. Farmor har inte gett upp helt och hållet, men hon har gått till sin egna lilla värld - skulle man kunna säga. I och med att det blev ganska mycket förra våren och även en bit in på sommaren så har det tagit tid och bearbetningen har ganska bara pågått i ett halvår. Ett år utan farfar, och även ett år utan en del utav farmor.